Resan är slut, vi är åter i Gamla Världen, och kan se tillbaka på två fantastiska veckor i den Nya!
På Newark-flygplatsen fick vi vänta efter boardingen i över en timme innan vårt plan fick tillstånd att lyfta. Det var en enorm kö av plan som skulle iväg. Men så småningom så lyfte SK 904 och vi drog österut.
Strax efter kl. 8 på morgonen idag svensk tid landade vi tryggt och säkert på Arlanda och vi tackar mottagningskommittén för deras insats! Detta är alltså det sista inlägget i denna blogg, efter två minnesvärda veckor. Inga missöden under hela resan, fantastiskt bra.
Ett litet urval av bilder kommer upp på mitt Facebook snart.
fredag 2 november 2007
torsdag 1 november 2007
Sista dagen!
Nu ar det november manad aven i den nya varlden. Vi har atit frukost och kommer snart i packningstagen tror jag.
Runt kl. 1 sa skall Dan kora oss till Newark-flygplatsen.
En harlig resa ar pa vag mot sitt slut. Det har inte blivit sa manga som kommenterat men jag hoppas att ni som last inte menat att det blivit for introvert utan tillrackligt intressant att folja.
PS
Jag glomde skriva om vart huvudaventyr igar. Dan tog oss med till en sjo, Lake Minnewaska som ligger hogt uppe i en liten bergskedja som kallas The Gunks. Den ligger pa ca 700 m over havet. Det var en storslagen utsikt dar och en fin promenad pa drygt 3 km.
Trick or treat?
En liten uppdatering: Nu ar kvallen sen, vi har fatt besok av trick or treat-ungar. Susan hade laddat upp med massor av godis.
Vid halv atta kom Solveig Nelson (alias Christine som hon kallas i USA) over for att prata lite svenska. Hon ar medlem i St John's Lutheran och ar fodd i Malarhojden i Stockholm 1924. Vi hade en trevlig kvall pa omvaxlande sprak.
Susan hade lagat "pumpkin pie" och det smakade utmarkt. Nu har vi var sista kvall i Amerika, snart ar det dags for kvallens vila.
onsdag 31 oktober 2007
Happy Halloween!
Lite lugnare idag, vi sitter hemma och tar igen oss en del efter den fantastiska dagen igar. Jag hade sjalv inte planerat New York City sa val. Henrik hade gjort en lista pa vad vi skulle gora, och vi hann med i stort sett allt. Det var val Metropolitan Museum of Art som vi kunde ha gett fler timmar, men inte ens om man gar dar en dag sa kan man fa med "allt". Man behover nog minst tre heldagar, tror jag.
Hursomhelst, idag ar det All Hallow's Eve eller Halloween och alla ar lite knasiga. Pa TV sa ar nagra av programledarna i NBC:s Today Show utkladda till familjen Addams och en annan av dem har krokodilkostym...
Ikvall kommer de sma barnen till dorren och fragar om "Trick or treat?". Dan skall ta oss med till en sjo som skall vara vacker. Det ar verkligen vackert i Hudson Valley.
Hoppas att ni kan lasa. Jag har ingen aning om hur man gor diakritiska tecken pa en Mac. Det har blivit lattare att skriva med ett sadant har tangentbord allt eftersom.
The City
Klockan ar over 11 pa kvallen, vi sitter hemma hos Dan och Susan och kan summer en fantastisk dag i The City - New York City. Vi tog fordel av Poughkeepsies belagenhet nara New York City och tog lokaltaget till Grand Central Terminal pa Manhattan.
Vi sag sa mycket att det val ar enklast att sammanfatta i punktform
- Staten Island Ferry - farjan med de basta vyerna av Frihetsgudinnan, Ellis Island och Lower Manhattan
- Battery Park och Castle Clinton
- Wall Street med New York Stock Exchange
- Ground Zero dar nu Freedom Tower haller pa att byggas
- Empire State Building "from below" - vi valde att inte aka upp eftersom det var ca 30 minuters ko
- Metropolitan Museum of Art - helt enastaende konstmuseum, vi hade for lite tid tyvarr men det gar ju att komma tillbaka
- Central Park - mycket storre och mycket gronare an vad man kan tro
- Rockefeller Plaza med isbanan
- St. Patrick's Cathedral - en gotisk katedral mellan skyskraporna
- Times Square - dar allt hander...
tisdag 30 oktober 2007
Poughkeepsie
Sa ar det dags att summera en dag pa var resa igen. Jag sitter har vid Dans Mac (en datortyp jag inte anvant sedan Hogskolan i Karlstad, dvs 10 ar sedan) och forsoker att samla lite intryck fran dagen.
Forst kan man alltid saga nagot om vadret: Har i Poughkeepsie, New York sa har det varit en skon hostdag, ca +10 C, soligt och klart hostvader. Vi borjade med att besoka Vassar Colleges campus. Susan arbetar i biblioteket som en slags studievagledare for studenter. Colleget var fran starten 1861 en skola for enbart kvinnliga studenter fram till 1970-talet.
Sedan var det dags att aterlamna var Chevrolet Equinox till Hertzkontoret. Dan tog oss till New Hamburg Yacht Club vid Hudsonfloden dar han fram till i ar har haft sin lilla segelbat fortojd. Det var intressant att se strommen mota tidvattnet.
Fran floden sa tog Dan med oss till sin kyrka, St. John's Evangelical Lutheran Church. Det ar en kyrka som pa 1960-talet flyttade ut fran innerstaden och byggde nytt i fororten.
Efter en enkel men god lunch hemma sa akte vi till Hyde Park, nagra miles norrut fran Poughkeepsie for att besoka Springwood, Franklin Delano Roosevelts hem. Annu en president, alltsa!
FDR oppnade redan 1939 till presidentbibliotek, alltsa medan han sjalv annu var president, och 1945 overtogs Springwood av US Department of the Interior.
Det var intressant att se miljoerna och det fina museet. Vi tillbringade nastan tre timmar hemma hos FDR. Vi gjorde ocksa ett snabbt besok hos familjen Vanderbilt pa deras stora "sommarhus" med storslagen utsikt over Hudsonfloden.
Nu i kvall har vi bjudit Dan och Susan pa middag pa Ruby Tuesday med traditionell, god amerikansk mat!
Imorgon skall vi till Staden! (gissa vilken)
söndag 28 oktober 2007
En dag pa vagarna
Det blev thaimat. Det smakade mycket bra.
Var sondag borjade vid attatiden med frukost hos Stephanie och Sarah Hedean, vi kom ivag fran Falls Church ca kl. 9. Idag har jag (Carl-Johan) varit chauffor hela tiden. Det var en bra dag att kora, soligt och fint hela dagen.
Vi har passerat genom ett antal stater: Virginia, Maryland, Delaware, New Jersey och till slut New York, the Empire State. Det blev ca 55 mil.
Vi gjorde ett kulturstopp: New Sweden i Wilmington, Delaware. Det var ganska svart att hitta dit, och det visade sig att det fanns inte sa mycket att se: En slags rekonstruktion av Fort Christina, nagra skyltar som sett sina basta dagar, ett museum som var stangt, och en park med en staty av Carl Milles som ocksa var stangt. Det finns iofs ett museum i Philadelphia men nagon mer storstadskorning var inte aktuell!
Vi gjorde ocksa ett matstopp: Taco Bell i New Jersey.
Det var en del trafik och ett antal tullar att passera men vid 16-tiden hamnade vi pa var destination: Dan och Susan Ward i Poughkeepsie, New York. Hudsondalen norr om New York ar mycket vacker.
The District Part II
Lordagen borjade som fredagen hade slutat, alltsa med sporegn! Vi bestamde oss darfor for att avvakta med aka in till stan utan vantade ut regnet. Och ca kl 10 sa slutade det mycket riktigt att regna.
Vi borjade med att besoka US Holocaust Memorial Museum. Detta museum som oppnade 1993 ar ett av de mest populara i Washington. Som vanligt har sa var det ko till sakerhetskontrollen men val darinne sa fick vi biljetter att ga in kl. 11. Det ar som brukligt har gratis entre men det slapps bara in ett begransat antal personer varje timme.
Sjalva utstallningen var mycket bra och pedagogiskt upplagd. Hur forklarar man det ofattbara?
Naturligtvis ar museet gripande och ger utrymmer for eftertanke och de storande bilderna ar "lagom" manga.
Nu hade solen borjat att lysa och vi bestamde oss for att se lite av Washingtons sevardheter utomhus: Washington Monument (utan uppstigning), WW II Memorial, Vietnam Memorial och Lincoln Memorial. Alla ar storslagna pa lite olika satt. Lincoln Memorial skulle kunna kallas ett tempel till guden Abraham Lincoln...
Efter att ha sprintat forbi utrikesdepartementet (State Department) sa tog vi Metron till Capitol South for att se US Capitol pa lite narmare hall. 2000 var jag sjalv inne, pa den "gamla goda tiden" da man faktiskt fick ga fritt i manga utrymmen. Nu ar det bara guidade turer. 2000 var jag forvanad over den till synes laga sakerhetsnivan. Nu ar det annorlunda, men att det ar sa manga poliser av olika sorter ute gor ju att man kanner sig valdigt trygg. En aldre kvinnlig polis pa Holocaust Museum stoppade mig. Hon hade sett att mitt skosnore var oknutet!
Vi avslutade var dag i staden med att likt presidenter vandra uppfor Pennsylvania Avenue (den vagen kors av kortegen efter presidentinstallationen) till National Portrait Gallery dar vi sag John Ericsson, Hillary Rodham Clinton, Robert Rauschenberg, Ella Fitzgerald, Abraham Lincoln och manga dartill i avmalad form.
Nu ar klockan 7 pm for att anvanda det amerikanska uttrycket och vi skall snart ut och ata med Stephanie och Sarah. Far se om det blir thai eller libanesiskt. Eller kanske nagot annat?
Vi borjade med att besoka US Holocaust Memorial Museum. Detta museum som oppnade 1993 ar ett av de mest populara i Washington. Som vanligt har sa var det ko till sakerhetskontrollen men val darinne sa fick vi biljetter att ga in kl. 11. Det ar som brukligt har gratis entre men det slapps bara in ett begransat antal personer varje timme.
Sjalva utstallningen var mycket bra och pedagogiskt upplagd. Hur forklarar man det ofattbara?
Naturligtvis ar museet gripande och ger utrymmer for eftertanke och de storande bilderna ar "lagom" manga.
Nu hade solen borjat att lysa och vi bestamde oss for att se lite av Washingtons sevardheter utomhus: Washington Monument (utan uppstigning), WW II Memorial, Vietnam Memorial och Lincoln Memorial. Alla ar storslagna pa lite olika satt. Lincoln Memorial skulle kunna kallas ett tempel till guden Abraham Lincoln...
Efter att ha sprintat forbi utrikesdepartementet (State Department) sa tog vi Metron till Capitol South for att se US Capitol pa lite narmare hall. 2000 var jag sjalv inne, pa den "gamla goda tiden" da man faktiskt fick ga fritt i manga utrymmen. Nu ar det bara guidade turer. 2000 var jag forvanad over den till synes laga sakerhetsnivan. Nu ar det annorlunda, men att det ar sa manga poliser av olika sorter ute gor ju att man kanner sig valdigt trygg. En aldre kvinnlig polis pa Holocaust Museum stoppade mig. Hon hade sett att mitt skosnore var oknutet!
Vi avslutade var dag i staden med att likt presidenter vandra uppfor Pennsylvania Avenue (den vagen kors av kortegen efter presidentinstallationen) till National Portrait Gallery dar vi sag John Ericsson, Hillary Rodham Clinton, Robert Rauschenberg, Ella Fitzgerald, Abraham Lincoln och manga dartill i avmalad form.
Nu ar klockan 7 pm for att anvanda det amerikanska uttrycket och vi skall snart ut och ata med Stephanie och Sarah. Far se om det blir thai eller libanesiskt. Eller kanske nagot annat?
lördag 27 oktober 2007
The District Part I
Det har inte regnat i Washington DC pa 12 veckor, och det har inte varit nagot storre regn har sedan i april. Sa just darfor har det regnat hela dagen har! (Av hansyn till lokalbefolkningen sa klagar vi inte, kom ihag det).
Sarah borjade arbeta tidigt sa darfor fick Stephanie skjutsa oss till Metron, Washingtons tunnelbanesystem. Vi tog taget fran West Falls Church till Smithsonian Station och befann oss plotsligt pa National Mall, den stora grona yta som gar fran the US Capitol i ost till Lincoln Memorial i vast.
Vi borjade med att ga till Vita Huset. Att komma in i Vita Huset gar, men inte utan att boka in ett gruppbesok pa forhand. Amerikaner bokar via sin kongressledamot. Vi svenskar ar hanvisade till den svenska ambassaden.
Det finns dock ett Visitors Center dar man se en utstallning och se en film med interiorer, arkivbilder och halsningar fran nuvarande president och First Lady. Efter att ha sett bilder sa maste vi ju se allt i verkligheten. Det gar bara att se pa hall, men nu har vi varit dar.
Washington ar kant for alla sina museer och efter att ha sprungit i regnet sa bestamde vi oss for att agna oss at museibesok. Vi gjorde Natural History, Air and Space och for Henriks del American Indian Museum.
Air and Space innehaller godbitar som broderna Wrights Flyer, Charles Lindberghs Spirit of St. Louis, och diverse minnen fran rymdprogrammet som John Glenns farkost Friendship 7, en manlandare och kommandomodulen fran Apollo 11.
Allt borgade for en mycket innehallsrik dag som vi nu avrundar med en stilla middag superbt tillagad av Sarah.
Sarah borjade arbeta tidigt sa darfor fick Stephanie skjutsa oss till Metron, Washingtons tunnelbanesystem. Vi tog taget fran West Falls Church till Smithsonian Station och befann oss plotsligt pa National Mall, den stora grona yta som gar fran the US Capitol i ost till Lincoln Memorial i vast.
Vi borjade med att ga till Vita Huset. Att komma in i Vita Huset gar, men inte utan att boka in ett gruppbesok pa forhand. Amerikaner bokar via sin kongressledamot. Vi svenskar ar hanvisade till den svenska ambassaden.
Det finns dock ett Visitors Center dar man se en utstallning och se en film med interiorer, arkivbilder och halsningar fran nuvarande president och First Lady. Efter att ha sett bilder sa maste vi ju se allt i verkligheten. Det gar bara att se pa hall, men nu har vi varit dar.
Washington ar kant for alla sina museer och efter att ha sprungit i regnet sa bestamde vi oss for att agna oss at museibesok. Vi gjorde Natural History, Air and Space och for Henriks del American Indian Museum.
Air and Space innehaller godbitar som broderna Wrights Flyer, Charles Lindberghs Spirit of St. Louis, och diverse minnen fran rymdprogrammet som John Glenns farkost Friendship 7, en manlandare och kommandomodulen fran Apollo 11.
Allt borgade for en mycket innehallsrik dag som vi nu avrundar med en stilla middag superbt tillagad av Sarah.
fredag 26 oktober 2007
Jefferson och Madison
Den har dagen har vi agnat at presidenter! Efter en frukost pa pannkaksrestaurang i Williamsburg sa styrde vi var Chevrolet Equinox mot Charlottesville, ca 124 miles vasterut.
Pa vagen borjade vi att lyssna pa en bok om Mayflower som Walt och Jackie skickat med oss i bilens CD-spelare. Vi fick ocksa med "neste" fran Jackie.
Fran Williamsburg till Charlottesville sa kan man aka hela vagen pa I-64. Varfar aka till Charlottesville? Jo, dar ligger Monticello, president Thomas Jeffersons residens pa bergets topp. Thomas Jefferson, forfattare till sjalvstandighetsforklaringen, ambassador till Frankrike, USA:s tredje president, musiker, arkitekt, universalgeni m. m.
Monticello finns med pa varldsarvslistan och var en plats som jag lange velat besoka. Jefferson var sin egen arkitekt och hans hem ar valbevarat pa alla satt. Det ar egentligen ganska svart att beskriva med fa ord.
Vi har haft bra guider hela tiden, och Monticello var inget undantag. Guiden hette Nancy Knox, vi tyckte att det var ett ganska skojigt namn.
Idag har vi fatt riktigt hostvader med ca 12 grader och duggregn. Darfor sa var det inte sa lockande att vandra i Monticellos tradgard. Nar vi kom tillbaka till bilen hade vi att bestamma oss vad vi skulle gora harnast. Charlottesville ar en liten stad men i narheten sa har tre presidenter bott. Alltsa inte bara Jefferson utan James Monroe och James Madison.
Vi valde att aka till Mr Madison pa Montpelier. Han levde mellan 1753 och 1836 och var USA:s tredje president aren 1809 till 1817. Hans hustru Dolley var den forsta presidenthustrun som var kand som "First Lady". Hon kom att bilda skola och var 1800-talets Jackie Kennedy kanske man kan saga.
Dolley salde Montpelier och i borjan av 1900-talet kom den i familjen DuPonts ago. 1985 sa donerade den sista agaren Montpelier till National Trust och nu haller man pa att aterstalla Montpelier till det skick det hade under makarna Madisons tid.
I huvudbyggnaden sa haller man pa att restaurera och det var mycket spannande att se byggnaden. 2008 sa skall allt vara klart.
Fran Montpelier hade vi ca 15 mil till Washington-omradet. Trafiken var ratt tuff, men Henrik lyckades bra med att hitta ratt. Genom Mapquest hade vi en bra vagbeskrivning till Falls Church dar vi skulle bo hos Stephanie och Sarah Hedean, mina fyrmanningar som ar systrar och delar ett hus. Nu sitter jag pa golvet i deras vardagsrum och skriver det har, vi har atit middag och planerar morgondagen. Manga museer finns det att besoka!!!
Pa vagen borjade vi att lyssna pa en bok om Mayflower som Walt och Jackie skickat med oss i bilens CD-spelare. Vi fick ocksa med "neste" fran Jackie.
Fran Williamsburg till Charlottesville sa kan man aka hela vagen pa I-64. Varfar aka till Charlottesville? Jo, dar ligger Monticello, president Thomas Jeffersons residens pa bergets topp. Thomas Jefferson, forfattare till sjalvstandighetsforklaringen, ambassador till Frankrike, USA:s tredje president, musiker, arkitekt, universalgeni m. m.
Monticello finns med pa varldsarvslistan och var en plats som jag lange velat besoka. Jefferson var sin egen arkitekt och hans hem ar valbevarat pa alla satt. Det ar egentligen ganska svart att beskriva med fa ord.
Vi har haft bra guider hela tiden, och Monticello var inget undantag. Guiden hette Nancy Knox, vi tyckte att det var ett ganska skojigt namn.
Idag har vi fatt riktigt hostvader med ca 12 grader och duggregn. Darfor sa var det inte sa lockande att vandra i Monticellos tradgard. Nar vi kom tillbaka till bilen hade vi att bestamma oss vad vi skulle gora harnast. Charlottesville ar en liten stad men i narheten sa har tre presidenter bott. Alltsa inte bara Jefferson utan James Monroe och James Madison.
Vi valde att aka till Mr Madison pa Montpelier. Han levde mellan 1753 och 1836 och var USA:s tredje president aren 1809 till 1817. Hans hustru Dolley var den forsta presidenthustrun som var kand som "First Lady". Hon kom att bilda skola och var 1800-talets Jackie Kennedy kanske man kan saga.
Dolley salde Montpelier och i borjan av 1900-talet kom den i familjen DuPonts ago. 1985 sa donerade den sista agaren Montpelier till National Trust och nu haller man pa att aterstalla Montpelier till det skick det hade under makarna Madisons tid.
I huvudbyggnaden sa haller man pa att restaurera och det var mycket spannande att se byggnaden. 2008 sa skall allt vara klart.
Fran Montpelier hade vi ca 15 mil till Washington-omradet. Trafiken var ratt tuff, men Henrik lyckades bra med att hitta ratt. Genom Mapquest hade vi en bra vagbeskrivning till Falls Church dar vi skulle bo hos Stephanie och Sarah Hedean, mina fyrmanningar som ar systrar och delar ett hus. Nu sitter jag pa golvet i deras vardagsrum och skriver det har, vi har atit middag och planerar morgondagen. Manga museer finns det att besoka!!!
torsdag 25 oktober 2007
Gammelvala i Amerika
Idag har vi varit pa Gammelvala :P Skojar bara men likheten ar att har i Colonial Williamsburg sa lever historien genom att levande manniskor sitter i olika hus och arbetar och berattar om sitt "liv" pa 1700-talet och sitt hantverk. Folk gar kladda i 1700-talsklader. Williamsburg var under perioden 1698 till 1775 huvudstad i Virginia. Pa 1920-talet borjade Williamsburg att aterstallas till sin forna glans och idag ar staden ett stort turistmal.
Henrik och jag tillbringade storre delen av dagen dar, vi besokte olika hantverkare som var i verksamhet, vi besokte the Capitol (den lagstiftande forsamlingens byggnad) och vi fick lyssna pa Thomas Jefferson som just kommit fran Philadelphia City dar han stolt meddelade att den amerikanska sjalvstandighetsforklaringen nu har antagits. Aret var 1776!
Som ni forstar sa handlar det om att leva in sig i historien. Det ar en slags lek men eftersom guider och "skadespelare" ar sa skickliga sa blir det inte patetiskt utan bara spannande och roligt. Biljetten var ratt dyr ($32) men det var vart pengarna.
Minnet fran den har dagen ar framfor allt det stora regnet! Just nar vi hort Thomas Jefferson tala runt 13:30 sa borjade det regna och det har regnat nastan hela tiden sedan dess. Det har stundtals varit stilla regn, stundtals skyfall. Folket har jublar eftersom det ar stora problem med torka - dock inga skogsbrander som i Kalifornien. Det har varit shortsvader, far se i morgon vad den dagen kan bjuda pa vadermassigt.
Vi har ocksa hemsokt bokhandeln... For att vara en sa liten stad (ca 12000 invanare) sa har man en fantastisk fin bokhandel, men det beror framfor allt pa att har finns ett stort universitet, College of William and Mary, USA:s nast aldsta institution for hogre utbildning, grundad 1693. Nagra bocker tog vi med oss ut (vi betalade forstas!).
Henrik och jag tillbringade storre delen av dagen dar, vi besokte olika hantverkare som var i verksamhet, vi besokte the Capitol (den lagstiftande forsamlingens byggnad) och vi fick lyssna pa Thomas Jefferson som just kommit fran Philadelphia City dar han stolt meddelade att den amerikanska sjalvstandighetsforklaringen nu har antagits. Aret var 1776!
Som ni forstar sa handlar det om att leva in sig i historien. Det ar en slags lek men eftersom guider och "skadespelare" ar sa skickliga sa blir det inte patetiskt utan bara spannande och roligt. Biljetten var ratt dyr ($32) men det var vart pengarna.
Minnet fran den har dagen ar framfor allt det stora regnet! Just nar vi hort Thomas Jefferson tala runt 13:30 sa borjade det regna och det har regnat nastan hela tiden sedan dess. Det har stundtals varit stilla regn, stundtals skyfall. Folket har jublar eftersom det ar stora problem med torka - dock inga skogsbrander som i Kalifornien. Det har varit shortsvader, far se i morgon vad den dagen kan bjuda pa vadermassigt.
Vi har ocksa hemsokt bokhandeln... For att vara en sa liten stad (ca 12000 invanare) sa har man en fantastisk fin bokhandel, men det beror framfor allt pa att har finns ett stort universitet, College of William and Mary, USA:s nast aldsta institution for hogre utbildning, grundad 1693. Nagra bocker tog vi med oss ut (vi betalade forstas!).
onsdag 24 oktober 2007
Jamestown och Monitor
Annu en intressant dag! Efter att ha gjort lite arenden pa Wal-Mart och postkontoret sa fick vi idag se lite mer av Williamsburg i dagsljus innan vi akte till Jamestown.
Jamestown ar inte vilken plats som helst utan kallar sig stolt for "America's birthplace". Jamestown ar belaget pa en o i James River, en av de stora floder pa Virginias kust som mynnar i Chesapeake Bay. I maj 1607 landsteg den forsta gruppen av kolonister fran England och Virginia Company pa denna o och kallade den Jamestown till ara for den engelske kungen. Platsen de valt visade sig dock vara en av de samsta man kan tanka sig. On bestar till stor del av ett trask och ar en sallsynt ohalsosam plats. Manga av kolonisterna dog under det forsta aret.
Pa platsen fanns ocksa en indiansk urbefolkning och relationerna mellan kolonister och urinvanare var tidvis spanda, tidvis krigiska och tidvis vanskapliga. Den i Sverige mest kanda invanaren i Jamestown ar formodligen Pocahontas, "indianprinsessan", hovdingen Powhatans dotter som gifte sig med kolonisten John Rolfe och dog under en resa till England 1617.
Efter ett uppror 1676 sa brandes Jamestown och byggdes aldrig pa allvar upp igen, utan kolonin Virginias huvudstad flyttades till Williamsburg.
I ar sa har alltsa 400-arsminnet av Jamestowns grundlaggning firats med besok av president Bush och engelska drottningen Elizabeth II. Det finns ett fint museum och utgravningar pagar standigt.
Vi tillbringade ca 2 timmar i Jamestown innan vi fortsatte till Newport News for att ata lunch hos Jackie och Walts dotter Mary som driver en restaurang dar. Restaurangen heter Manhattan's. Vi traffade Mary och at gott... Sjalv at jag "floundre". Gissa vad det kan vara...
Efter den valsmakande lunchen sa drog vi vidare till Mariners Museum i Newport News. Staden ar namligen en verklig sjostad, med ett stort varv som bl. a. bygger ubatar och hangarfartyg. Sjofartsmuseet ar stort, stort. Vi hade bara en knapp timme pa oss sa vi fokuserade pa den utstallning som handlar om USS Monitor, det jarnkladda krigsfartyg som 1862 utkampade ett viktigt sjoslag med de konfedererades Virginia eller Merrimack som det brukar sta i svenska historiebocker. Monitor konstruerades namligen av John Ericsson och sjoslaget vid Hampton Roads brukar aterskapas under John Ericsson-dagarna i Filipstad varje sommar. Slaget ar betydelsefullt genom att det var det forsta sloslaget mellan tva jarnkladda fartyg. Traskeppens tid var harmed ute!
Pa Mariners Museum har man byggt en ny, mycket fin utstallning om Monitor och om bakgrunden till det beromda slaget. Man har en fullskalig kopia av Monitor, men framfor allt sa har man dar Monitors storsta markvardighet, det rorliga kanontornet som har bargats och nu befinner sig under konservering. Monitor sjonk namligen i december 1862.
Sa vi har verkligen levt i historien idag. Det lar blir mera av det!
Den stora nyheten i USA ar de stora skogsbranderna i sodra Kalifornien. Det kanns bra att vara pa ostkusten.
PS: Pa den dator som jag anvander sa finns det inga diakritiska tecken och det gar inte att anvanda de teckenkoder som brukar fungera. Hoppas att ni kan lasa anda...
Jamestown ar inte vilken plats som helst utan kallar sig stolt for "America's birthplace". Jamestown ar belaget pa en o i James River, en av de stora floder pa Virginias kust som mynnar i Chesapeake Bay. I maj 1607 landsteg den forsta gruppen av kolonister fran England och Virginia Company pa denna o och kallade den Jamestown till ara for den engelske kungen. Platsen de valt visade sig dock vara en av de samsta man kan tanka sig. On bestar till stor del av ett trask och ar en sallsynt ohalsosam plats. Manga av kolonisterna dog under det forsta aret.
Pa platsen fanns ocksa en indiansk urbefolkning och relationerna mellan kolonister och urinvanare var tidvis spanda, tidvis krigiska och tidvis vanskapliga. Den i Sverige mest kanda invanaren i Jamestown ar formodligen Pocahontas, "indianprinsessan", hovdingen Powhatans dotter som gifte sig med kolonisten John Rolfe och dog under en resa till England 1617.
Efter ett uppror 1676 sa brandes Jamestown och byggdes aldrig pa allvar upp igen, utan kolonin Virginias huvudstad flyttades till Williamsburg.
I ar sa har alltsa 400-arsminnet av Jamestowns grundlaggning firats med besok av president Bush och engelska drottningen Elizabeth II. Det finns ett fint museum och utgravningar pagar standigt.
Vi tillbringade ca 2 timmar i Jamestown innan vi fortsatte till Newport News for att ata lunch hos Jackie och Walts dotter Mary som driver en restaurang dar. Restaurangen heter Manhattan's. Vi traffade Mary och at gott... Sjalv at jag "floundre". Gissa vad det kan vara...
Efter den valsmakande lunchen sa drog vi vidare till Mariners Museum i Newport News. Staden ar namligen en verklig sjostad, med ett stort varv som bl. a. bygger ubatar och hangarfartyg. Sjofartsmuseet ar stort, stort. Vi hade bara en knapp timme pa oss sa vi fokuserade pa den utstallning som handlar om USS Monitor, det jarnkladda krigsfartyg som 1862 utkampade ett viktigt sjoslag med de konfedererades Virginia eller Merrimack som det brukar sta i svenska historiebocker. Monitor konstruerades namligen av John Ericsson och sjoslaget vid Hampton Roads brukar aterskapas under John Ericsson-dagarna i Filipstad varje sommar. Slaget ar betydelsefullt genom att det var det forsta sloslaget mellan tva jarnkladda fartyg. Traskeppens tid var harmed ute!
Pa Mariners Museum har man byggt en ny, mycket fin utstallning om Monitor och om bakgrunden till det beromda slaget. Man har en fullskalig kopia av Monitor, men framfor allt sa har man dar Monitors storsta markvardighet, det rorliga kanontornet som har bargats och nu befinner sig under konservering. Monitor sjonk namligen i december 1862.
Sa vi har verkligen levt i historien idag. Det lar blir mera av det!
Den stora nyheten i USA ar de stora skogsbranderna i sodra Kalifornien. Det kanns bra att vara pa ostkusten.
PS: Pa den dator som jag anvander sa finns det inga diakritiska tecken och det gar inte att anvanda de teckenkoder som brukar fungera. Hoppas att ni kan lasa anda...
tisdag 23 oktober 2007
Byte av tidszon
Mandag kvall, och nu sitter vi hemma hos Walt och Jackie Purdy i Williamsburg, Virginia efter att ha tagit oss hit fran Chicago. Vi vaknade runt kl. 6 och efter dusch och frukost sa lamnade vi Phil och Karna ca kl. 7.45. Vart flyg skulle lamna kl. 11.00 men vi hade varnats for morgontrafiken i Chicago.
Otroligt nog sa tog resan ca 30 minuter. Inga trafikstockningar! Bilaterlamningen gick lika bra och vi kunde checka in runt kl. 9. Det blev alltsa lite tid for lasning pa flygplatsen innan American Eagles flight till Richmond International Airport lamnade kl. 11. Resan tog ca 1:45 men eftersom vi bytte fran Central Time till Eastern Time sa var klockan 13:45 nar vi landade. Det var mest affarsman pa planet. Henriks ena vaska rakade pa villovagar - den har nu kommit till ratta.
Vi avhamtade var hyrbil - en stor Chevrolet! Nu forstar jag varfor alla amerikaner gillar de stora bilarna. Det var harligt att kora den! Fran Richmond fardades vi osterut pa I-64 ca 45 minuter till Williamsburg. Walt och Jackie tog emot! De ar sig lika for de av er som traffade dem hosten 1999 nar de var i Sverige. Det ror sig val om Akerbloms.
Ikvall har vi varit ute och atit och sedan gjort en liten promenad i historiska Williamsburg. Williamsburg var Virginias huvudstad under kolonialtiden 1699 till 1763. Idag finns manga byggnader kvar fran tiden och den historiska staden - Colonial Williamsburg - ar ett stort turistmal. Kvallen var ljum - drygt 20 C - och cikadorna spelade. Nu sitter vi i Walt och Jackies vardagsrum och diskuterar slakt. En harlig kvall!
Otroligt nog sa tog resan ca 30 minuter. Inga trafikstockningar! Bilaterlamningen gick lika bra och vi kunde checka in runt kl. 9. Det blev alltsa lite tid for lasning pa flygplatsen innan American Eagles flight till Richmond International Airport lamnade kl. 11. Resan tog ca 1:45 men eftersom vi bytte fran Central Time till Eastern Time sa var klockan 13:45 nar vi landade. Det var mest affarsman pa planet. Henriks ena vaska rakade pa villovagar - den har nu kommit till ratta.
Vi avhamtade var hyrbil - en stor Chevrolet! Nu forstar jag varfor alla amerikaner gillar de stora bilarna. Det var harligt att kora den! Fran Richmond fardades vi osterut pa I-64 ca 45 minuter till Williamsburg. Walt och Jackie tog emot! De ar sig lika for de av er som traffade dem hosten 1999 nar de var i Sverige. Det ror sig val om Akerbloms.
Ikvall har vi varit ute och atit och sedan gjort en liten promenad i historiska Williamsburg. Williamsburg var Virginias huvudstad under kolonialtiden 1699 till 1763. Idag finns manga byggnader kvar fran tiden och den historiska staden - Colonial Williamsburg - ar ett stort turistmal. Kvallen var ljum - drygt 20 C - och cikadorna spelade. Nu sitter vi i Walt och Jackies vardagsrum och diskuterar slakt. En harlig kvall!
måndag 22 oktober 2007
En dag i pionjärernas spår
Vi sitter hemma hos Phil och Karna Anderson i Chicago efter en innehållsrik dag. Som jag nämnde tidigare var Bishop Hill dagens huvudmål.
På vägen till Bishop Hill sa besökte vi Andover, Illinois. Där finns Jenny Lind Chapel, byggt 1851-1854 under ledning av den förste svenske lutherske pastorn i mellanvästern, Lars Paul Esbjörn. Kapellet har fått sitt namn av den betydande gåva på $1500 som gavs av "den svenska näktergalen" Jenny Lind. Kapellet blev snart för litet men har bevarats som ett historiskt minnesmärke och restaurerades i början av 1970-talet. Den kom att bli "moderkyrka" för hela Augustanasynoden. I källarvaningen finns ett fint museum där man kan lyssna på ett ljudband som finns både på svenska och engelska. 1976 var Carl XVI Gustaf där på besök.
Eftersom det var söndag förmiddag så var det dags att gå i kyrkan. Intill ligger den ganska stora Augustana Lutheran Church, dit församlingen i Andover flyttade när kapellet blev för litet. Vi deltog i gudstjänsten i den stora kyrkan med plats för ca 500 personer. Eftersom det var knappt 100 så såg det lite glest ut i bänkarna.
Det var en fin gudstjänst. Efterat hälsade vi pa pastor Bergren och flera i församlingen. De flesta har svenska rötter.
Fran Andover så är det inte så långt till Bishop Hill. Ni känner väl till den platsen? Om inte, så kan jag säga att Bishop Hill grundades 1846 som en koloni av den svenske "profeten" Erik Jansson och hans lärjungar. De flesta av dem kom från Hälsingland och Gästrikland. Erik Jansson själv var född i Biskopskulla mellan Uppsala och Enköping, sa därifran kommer namnet. Han predikade en annorlunda lära som tog avstånd fran den svenska lutherska kyrkan och anordnade bokbål under tiden de var kvar i Sverige.
I Amerika reste man via Eriekanalen och de stora sjöarna till Chicago och sedan gick man till fots den långa vägen till västra Illinois. Det forsta året bodde man i jordkulor och många dog men ganska snart sa började man bygga upp en koloni med en rad byggnader. I kolonin levde man i egendomsgemenskap under Erik Janssons hårda ledarskap.
Erik Jansson sjalv mördades 1850 av en missnöjd kolonist men kolonin levde vidare till 1861 innan den upplöstes och "privatiserades". De flesta av de byggnader som kolonisterna byggde upp finns kvar och med hjälp av delstaten Illinois, organisationer och frivilliga i Sverige och USA så har Bishop Hill kunnat bevaras som ett unikt minnesmärke.
För flera år sedan laste jag Olov Isakssons bok om Bishop Hill och sedan dess har jag velat besöka platsen. Nu fick vi se allt i verkligheten och det var väl vart resan. Flera byggnader, bl. a. kyrkan och hotellet är öppna for allmänheten som museer, och i andra hus sa förekommer tillverkning och försaljning av olika hantverk.
Vi tillbringade ca tre timmar i Bishop Hill innan vi drog vidare mot Chicago. Phil hade gjort en bra vägbeskrivning men trafiken är tuff. Henrik körde med äran och jag var kartläsare. Vi kom fram till Phil och Karna utan missöden. De hälsar till alla som känner dem.
På vägen till Bishop Hill sa besökte vi Andover, Illinois. Där finns Jenny Lind Chapel, byggt 1851-1854 under ledning av den förste svenske lutherske pastorn i mellanvästern, Lars Paul Esbjörn. Kapellet har fått sitt namn av den betydande gåva på $1500 som gavs av "den svenska näktergalen" Jenny Lind. Kapellet blev snart för litet men har bevarats som ett historiskt minnesmärke och restaurerades i början av 1970-talet. Den kom att bli "moderkyrka" för hela Augustanasynoden. I källarvaningen finns ett fint museum där man kan lyssna på ett ljudband som finns både på svenska och engelska. 1976 var Carl XVI Gustaf där på besök.
Eftersom det var söndag förmiddag så var det dags att gå i kyrkan. Intill ligger den ganska stora Augustana Lutheran Church, dit församlingen i Andover flyttade när kapellet blev för litet. Vi deltog i gudstjänsten i den stora kyrkan med plats för ca 500 personer. Eftersom det var knappt 100 så såg det lite glest ut i bänkarna.
Det var en fin gudstjänst. Efterat hälsade vi pa pastor Bergren och flera i församlingen. De flesta har svenska rötter.
Fran Andover så är det inte så långt till Bishop Hill. Ni känner väl till den platsen? Om inte, så kan jag säga att Bishop Hill grundades 1846 som en koloni av den svenske "profeten" Erik Jansson och hans lärjungar. De flesta av dem kom från Hälsingland och Gästrikland. Erik Jansson själv var född i Biskopskulla mellan Uppsala och Enköping, sa därifran kommer namnet. Han predikade en annorlunda lära som tog avstånd fran den svenska lutherska kyrkan och anordnade bokbål under tiden de var kvar i Sverige.
I Amerika reste man via Eriekanalen och de stora sjöarna till Chicago och sedan gick man till fots den långa vägen till västra Illinois. Det forsta året bodde man i jordkulor och många dog men ganska snart sa började man bygga upp en koloni med en rad byggnader. I kolonin levde man i egendomsgemenskap under Erik Janssons hårda ledarskap.
Erik Jansson sjalv mördades 1850 av en missnöjd kolonist men kolonin levde vidare till 1861 innan den upplöstes och "privatiserades". De flesta av de byggnader som kolonisterna byggde upp finns kvar och med hjälp av delstaten Illinois, organisationer och frivilliga i Sverige och USA så har Bishop Hill kunnat bevaras som ett unikt minnesmärke.
För flera år sedan laste jag Olov Isakssons bok om Bishop Hill och sedan dess har jag velat besöka platsen. Nu fick vi se allt i verkligheten och det var väl vart resan. Flera byggnader, bl. a. kyrkan och hotellet är öppna for allmänheten som museer, och i andra hus sa förekommer tillverkning och försaljning av olika hantverk.
Vi tillbringade ca tre timmar i Bishop Hill innan vi drog vidare mot Chicago. Phil hade gjort en bra vägbeskrivning men trafiken är tuff. Henrik körde med äran och jag var kartläsare. Vi kom fram till Phil och Karna utan missöden. De hälsar till alla som känner dem.
söndag 21 oktober 2007
Sondagsmorgon i Moline
Hej!
Nu har vi checkat ut fran hotellet. Dagens mal ar Bishop Hill och sa smaningom Chicago. Vi skall overnatta hos Phil och Karna. Vadret ser stralande ut. Vi hors!
Nu har vi checkat ut fran hotellet. Dagens mal ar Bishop Hill och sa smaningom Chicago. Vi skall overnatta hos Phil och Karna. Vadret ser stralande ut. Vi hors!
En intensiv konferensdag
Nu ar det lordag kvall, klockan ar ca 22 och vi har precis aterkommit fran konferensens avslutning med middag pa Steventons restaurant i LeClaire, Iowa. Det var mitt forsta besok i den delstaten.
Dagen har varit mycket intensiv med 9 foredrag med kontakter mellan svenskar och norrman i Amerika. Phil var som jag namnde en av talarna, och hans amne var den norsk/svenska kolonin i Hovland, Minnesota, vid Lake Superior nara den kanadensiska gransen.
Augustana College ar det aldsta existerande svensk-amerikanska larosatet. Det grundades 1860 i Chicago och finns sedan 1875 "on the hill" i Rock Island. Dar finns Swenson Swedish Immigration Research Center, som tillsammans med Swedish-American Historical Society organiserade konferensen. Andra talare var Mark Granquist, H. Arnold Barton, Odd Lovoll och Byron Nordstrom. Om nagra ar kommer foredragen i tryck, lovade Phil!
Vi har traffat gamla och nya bekanta: Lofquists, Phil och Karna, Elisabeth Thorsell och flera nya, som Karin Arneson fran Dearborn, Michigan, som val kande till Saffle med omnejd och hade traffat Richard Svensson! Hon hade dessutom boken Saffle under ett sekel hemma!!!
Vadret har varit stralande, soligt och ca 25 C.
Dagen har varit mycket intensiv med 9 foredrag med kontakter mellan svenskar och norrman i Amerika. Phil var som jag namnde en av talarna, och hans amne var den norsk/svenska kolonin i Hovland, Minnesota, vid Lake Superior nara den kanadensiska gransen.
Augustana College ar det aldsta existerande svensk-amerikanska larosatet. Det grundades 1860 i Chicago och finns sedan 1875 "on the hill" i Rock Island. Dar finns Swenson Swedish Immigration Research Center, som tillsammans med Swedish-American Historical Society organiserade konferensen. Andra talare var Mark Granquist, H. Arnold Barton, Odd Lovoll och Byron Nordstrom. Om nagra ar kommer foredragen i tryck, lovade Phil!
Vi har traffat gamla och nya bekanta: Lofquists, Phil och Karna, Elisabeth Thorsell och flera nya, som Karin Arneson fran Dearborn, Michigan, som val kande till Saffle med omnejd och hade traffat Richard Svensson! Hon hade dessutom boken Saffle under ett sekel hemma!!!
Vadret har varit stralande, soligt och ca 25 C.
lördag 20 oktober 2007
Reagan, traktorer och emigranter
Hej!
Har kommer en snabb uppdatering. Utan prickar denna gang! Vi befinner oss just nu pa Augustana College och deltar i konferensen "Friends and neighbors? Swedes and Norwegians in the United States."
Snart skall vi lyssna pa Phils foredrag. Hittills har det varit mycket intressant. En utforlig rapport kommer senare.
Igar besokte vi Ronald Reagans barndomshem i Dixon, Illinois och John Deere Pavilion i Moline. Moline ar namligen John Deeres huvudstad. Rock Island dar Augustana ligger och Moline dar vi bor ar tvillingstader.
Maste rusa nu!
Har kommer en snabb uppdatering. Utan prickar denna gang! Vi befinner oss just nu pa Augustana College och deltar i konferensen "Friends and neighbors? Swedes and Norwegians in the United States."
Snart skall vi lyssna pa Phils foredrag. Hittills har det varit mycket intressant. En utforlig rapport kommer senare.
Igar besokte vi Ronald Reagans barndomshem i Dixon, Illinois och John Deere Pavilion i Moline. Moline ar namligen John Deeres huvudstad. Rock Island dar Augustana ligger och Moline dar vi bor ar tvillingstader.
Maste rusa nu!
fredag 19 oktober 2007
Land of Lincoln
Illinois kallas för Land of Lincoln. Abraham Lincoln var född i Kentucky men bodde större delen av sitt liv i Springfield, Illinois. I juni 1997 besökte vi Lincolns hem i Springfield. Henrik tog en bild av Lincolns dass....
Dagen har börjat bra med frukost av amerikanskt snitt, med toast, kaffe av mild sort, scrambled eggs och "resk". Ni som är från Gunnarskog vet vad sistnämnda är för något.
Vädret: I går var det nästan svenska sommartemperaturer, drygt 20 C och ganska blåsigt. Idag mer mulet. Tempen har vi inte känt av än. Idag skall vi kanske se lite mer av Illinois innan vi landar i Rock Island/Moline.
Det går nu bra att kommentera, om ni skulle önska.
Dagen har börjat bra med frukost av amerikanskt snitt, med toast, kaffe av mild sort, scrambled eggs och "resk". Ni som är från Gunnarskog vet vad sistnämnda är för något.
Vädret: I går var det nästan svenska sommartemperaturer, drygt 20 C och ganska blåsigt. Idag mer mulet. Tempen har vi inte känt av än. Idag skall vi kanske se lite mer av Illinois innan vi landar i Rock Island/Moline.
Det går nu bra att kommentera, om ni skulle önska.
Första dagen
Ni som har väntat på uppdateringar - här kommer en!
I skrivandets stund är klockan 20.25, här är det fortfarande torsdag och vi sitter hemma hos Mary och Jerry Lofquist i Cherry Valley, Illinois. Jerry är mammas tremänning, både hans farmor och farfar kom från Gunnarskog.
Var dag började på Arlanda flygplats där vi sov över på Rest & Fly. Det var ganska billiga rum men de var väldigt små (ca 4 m2) och saknade fönster. Det gav en närmast klaustrofobisk känsla.
Flygturen med SK 945 till O'Hare gick väl och smärtfritt.
Vi var ca 30 minuter försenade, sedan tog procedurerna vid passkontroll och tull en del tid. Nu fann vi Hertz biluthyrning. Vi kor en VW Jetta med Pennsylvaniaskyltar! Så småningom fann vi vägen till Rockford, och vid femtiden så var vi hos Mary och Jerry.
Kvällen tillbringade vi på Stockholm Inn som i en ganska kitschig "svensk-amerikansk" miljö med mycket dalahästar serverar svenska specialiteter men också amerikanska. Henrik valde "svenska" pannkakor medan jag tog den amerikanska stilen. Där träffade vi också Joan och John Molenaar, Joan är Jerrys kusin.
Familjen Lofquist har sorg idag, Jerrys äldste bror Ronald har gått bort ikväll efter en tids sjukdom.
I skrivandets stund är klockan 20.25, här är det fortfarande torsdag och vi sitter hemma hos Mary och Jerry Lofquist i Cherry Valley, Illinois. Jerry är mammas tremänning, både hans farmor och farfar kom från Gunnarskog.
Var dag började på Arlanda flygplats där vi sov över på Rest & Fly. Det var ganska billiga rum men de var väldigt små (ca 4 m2) och saknade fönster. Det gav en närmast klaustrofobisk känsla.
Flygturen med SK 945 till O'Hare gick väl och smärtfritt.
Vi var ca 30 minuter försenade, sedan tog procedurerna vid passkontroll och tull en del tid. Nu fann vi Hertz biluthyrning. Vi kor en VW Jetta med Pennsylvaniaskyltar! Så småningom fann vi vägen till Rockford, och vid femtiden så var vi hos Mary och Jerry.
Kvällen tillbringade vi på Stockholm Inn som i en ganska kitschig "svensk-amerikansk" miljö med mycket dalahästar serverar svenska specialiteter men också amerikanska. Henrik valde "svenska" pannkakor medan jag tog den amerikanska stilen. Där träffade vi också Joan och John Molenaar, Joan är Jerrys kusin.
Familjen Lofquist har sorg idag, Jerrys äldste bror Ronald har gått bort ikväll efter en tids sjukdom.
tisdag 16 oktober 2007
2002
Så var det den tredje resan, i april 2002. Målet var denna gång Minneapolis, American Swedish Institute och Värmlandsjubileet, som det evenemang som gick av stapeln detta år 50 år efter överlämnandet av den stora Värmlandsgåvan. Värmlandsgåvan var föremål och böcker från samtliga värmländska socknar som överlämnades till värmlänningarna i Amerika, representerade av nämnda institut.
Till gåvan hörde också en gemensam landskapsgåva, en kopia av brudkronan i Karlstads domkyrka. 1952 kom en liten värmländsk delegation med landshövdingen Axel Westling med fru, hembygdsförbundets sekreterare Sigurd Gustavson och hovsångerskan Helga Görlin till Minneapolis. Brudkronan bars första gången av Marie Olson Ylinen. Hon var dotter till Ragnar E. Olson, ordförande i Värmlandsförbundet i Minneapolis och född i Gunnarskog.
Nu skulle detta firas efter 50 år och i samverkan med Emigrantregistret i Karlstad så hade ett rikt program arbetats fram. Min medverkan grundade sig på ett kreativt samtal med Peter Olausson i bilen hem mellan Karlstad och Nysäter en höstdag 2001. Vi diskuterade Swedish Genealogical Tour som inte blev av, och Peter tänkte högt: Skulle man inte kunna ordna direktkontakt mellan USA och Arkivcentrum i Karlstad - forskare i USA får svar på frågor direkt ur det värmländska källmaterialet.
Det här kändes stort och avancerat då - nu så finns Genline på nätet och var och en vid en nätansluten dator i hela världen kan på ett ögonblick söka i det svenska kyrkoboksmaterialet.
Peter var redan engagerad i Värmlandsjubileet som föredragshållare och utställare men lovade att hjälpa till, jag kontaktade Värmlands släktforskarförenings styrelse och Phyllis Pladsen i the Swedish Genealogical Group of Minnesota som skulle kunna vara en lämplig samarbetspartner i USA.
Planeringen var inte helt 100 %-ig men det beslutades att projektet skulle inkluderas i Värmlandsjubileet.
Hela planeringen från svensk sida gjordes från Emigrantregistret, där Erik Gustavson var ledare för projektet. Han lyckades att få Region Värmland och de värmländska kommunerna att sponsra resan i sin helhet vilket gjorde att ett 60-tal värmlänningar kunde sätta sig på SAS-planet och dra västerut. I Minneapolis bereddes de husrum av villiga frivilliga från American Swedish Institute. Själv ordnade jag eget hos pappas kusin Virginia.
De flesta resenärerna tillhörde ensemblen från Värmlänningarna i Ransäter samt Gundegabaletten. För övrigt handlade det om konsthantverkare, släktutredare, föredragshållare, en vanlig enkel genealog och några till. Delegationens främste person var landshövding Ingemar Eliasson, som också fick träffa sin "kollega" i delstaten Minnesota, guvernör Jesse Ventura. Eliasson var ju i sitt esse genom att representera Värmland, klippa band och hålla rätt tal vid rätt tillfälle.
Vi var där under en dryg vecka, och under tisdag och onsdag skulle linjerna vara öppna till Karlstad. Det blev väl inte riktigt vad vi hoppats på, eftersom institutet inte vågat annonsera mer än till släktforskargruppen. Det fanns helt enkelt inte plats att ta emot allmänheten på stället ansåg man. Vi kunde dock lösa en del problem och skapa några nya kontakter.
Under lördagen och söndagen var evenemanget öppet för allmänheten. Minnesota i april kan erbjuda precis vilket väder som helst. Från att ha landat i +28 C så blev det nu en vecka senare + 4 C och snöglopp - sista helgen i april. Allt fick flytta inomhus och det blev trångt om saligheten när de som skulle ha haft sina montrar ute i parken trängdes inomhus.
Under helgen så arbetade jag tillsammans med Emigrantregistrets forskande personal (Roger Halmstad, Torunn Mossfeldt och Eva-Lena Nilsson) och hjälpte folk med att söka i Emibas och ge allmänna råd.
Under dessa intensiva dagar blev det också tid dels att besöka folk i Twin Cities, att göra en tur till "Mobergland" i Lindstrom och Chisago Lake, samt att träffa ett stort antal "kändisar" (dvs personer som var släkt med och/eller kände sedan tidigare) till American Swedish Institute. Jag åkte buss till St Paul för att besöka Minnesota Historical Society.
Resan resulterade också i en rejäl förkylning. Den skyller jag på Minnesotavädret. En mindre lustig epilog var att jag att efter resans avslutningsfest blev grundligt utskälld i telefon av en företrädare för Emigrantregistret eftersom jag i VärmlandsAnor skrivit några kritiska ord om planeringen av evenemanget och om Erik Gustavson.
PS
Marie Olson Ylinen är en släkting! Det kom vi underfund med under dagarna i Minneapolis. Hennes far Ragnar E. Olson kom från Gunnarskog och var min mammas fyrmänning!
Till gåvan hörde också en gemensam landskapsgåva, en kopia av brudkronan i Karlstads domkyrka. 1952 kom en liten värmländsk delegation med landshövdingen Axel Westling med fru, hembygdsförbundets sekreterare Sigurd Gustavson och hovsångerskan Helga Görlin till Minneapolis. Brudkronan bars första gången av Marie Olson Ylinen. Hon var dotter till Ragnar E. Olson, ordförande i Värmlandsförbundet i Minneapolis och född i Gunnarskog.
Nu skulle detta firas efter 50 år och i samverkan med Emigrantregistret i Karlstad så hade ett rikt program arbetats fram. Min medverkan grundade sig på ett kreativt samtal med Peter Olausson i bilen hem mellan Karlstad och Nysäter en höstdag 2001. Vi diskuterade Swedish Genealogical Tour som inte blev av, och Peter tänkte högt: Skulle man inte kunna ordna direktkontakt mellan USA och Arkivcentrum i Karlstad - forskare i USA får svar på frågor direkt ur det värmländska källmaterialet.
Det här kändes stort och avancerat då - nu så finns Genline på nätet och var och en vid en nätansluten dator i hela världen kan på ett ögonblick söka i det svenska kyrkoboksmaterialet.
Peter var redan engagerad i Värmlandsjubileet som föredragshållare och utställare men lovade att hjälpa till, jag kontaktade Värmlands släktforskarförenings styrelse och Phyllis Pladsen i the Swedish Genealogical Group of Minnesota som skulle kunna vara en lämplig samarbetspartner i USA.
Planeringen var inte helt 100 %-ig men det beslutades att projektet skulle inkluderas i Värmlandsjubileet.
Hela planeringen från svensk sida gjordes från Emigrantregistret, där Erik Gustavson var ledare för projektet. Han lyckades att få Region Värmland och de värmländska kommunerna att sponsra resan i sin helhet vilket gjorde att ett 60-tal värmlänningar kunde sätta sig på SAS-planet och dra västerut. I Minneapolis bereddes de husrum av villiga frivilliga från American Swedish Institute. Själv ordnade jag eget hos pappas kusin Virginia.
De flesta resenärerna tillhörde ensemblen från Värmlänningarna i Ransäter samt Gundegabaletten. För övrigt handlade det om konsthantverkare, släktutredare, föredragshållare, en vanlig enkel genealog och några till. Delegationens främste person var landshövding Ingemar Eliasson, som också fick träffa sin "kollega" i delstaten Minnesota, guvernör Jesse Ventura. Eliasson var ju i sitt esse genom att representera Värmland, klippa band och hålla rätt tal vid rätt tillfälle.
Vi var där under en dryg vecka, och under tisdag och onsdag skulle linjerna vara öppna till Karlstad. Det blev väl inte riktigt vad vi hoppats på, eftersom institutet inte vågat annonsera mer än till släktforskargruppen. Det fanns helt enkelt inte plats att ta emot allmänheten på stället ansåg man. Vi kunde dock lösa en del problem och skapa några nya kontakter.
Under lördagen och söndagen var evenemanget öppet för allmänheten. Minnesota i april kan erbjuda precis vilket väder som helst. Från att ha landat i +28 C så blev det nu en vecka senare + 4 C och snöglopp - sista helgen i april. Allt fick flytta inomhus och det blev trångt om saligheten när de som skulle ha haft sina montrar ute i parken trängdes inomhus.
Under helgen så arbetade jag tillsammans med Emigrantregistrets forskande personal (Roger Halmstad, Torunn Mossfeldt och Eva-Lena Nilsson) och hjälpte folk med att söka i Emibas och ge allmänna råd.
Under dessa intensiva dagar blev det också tid dels att besöka folk i Twin Cities, att göra en tur till "Mobergland" i Lindstrom och Chisago Lake, samt att träffa ett stort antal "kändisar" (dvs personer som var släkt med och/eller kände sedan tidigare) till American Swedish Institute. Jag åkte buss till St Paul för att besöka Minnesota Historical Society.
Resan resulterade också i en rejäl förkylning. Den skyller jag på Minnesotavädret. En mindre lustig epilog var att jag att efter resans avslutningsfest blev grundligt utskälld i telefon av en företrädare för Emigrantregistret eftersom jag i VärmlandsAnor skrivit några kritiska ord om planeringen av evenemanget och om Erik Gustavson.
PS
Marie Olson Ylinen är en släkting! Det kom vi underfund med under dagarna i Minneapolis. Hennes far Ragnar E. Olson kom från Gunnarskog och var min mammas fyrmänning!
2000
Efter knappt tre år var det dags för en ny USA-resa. Sedan förra gången så hade mina studier vid Högskolan i Karlstad avancerat till slutfasen - det är bara så svårt att skiljas från ett lärosäte och avsluta sina kurser. I januari 1999 så blev Högskolan Karlstads universitet, så det är därifrån jag har mina examina. Efter en inte helt lyckad sejour som lärarkandidat vid Strömkulleskolan i Bengtsfors våren 1999 så fick jag hösten samma år göra en extra praktikperiod vid Solbergagymnasiet i Arvika.
Våren 2000 så höll jag alltså på att färdigställa mitt examensarbete på gymnasielärarprogrammet. Vad jag gjorde mer är svårt att säga. Det är lite oklart när jag skall skriva min resumé vad jag sysselsatte mig med under tiden. Jag forskade en del till min D-uppsats i historia, men främst så var jag inriktad på min Grand Tour till USA. Nu hade jag hittat ännu fler släktingar att gästa, inte bara de som vi "alltid" känt till i familjen, utan "nyupptäckta" tremänningar till min mamma och svårhittade släktingar på pappas sida.
Denna gång så blev det att resa ensam, och att vara borta i hela fyra veckor. Jag reste en kulen och regnig 1 april och kom hem en nästan somrig Valborgsmässoafton. Denna gång reste jag från Landvetter via Amsterdam till Dulles Airport utanför Washington DC. Efter en knapp vecka där i skönaste vårtider så reste jag till Illinois och Midway Airport i Chicago för att sedan med hjälp av diverse fordon (mest bilar) åka till Rockford, Illinois, Madison och Fall Creek, Wisconsin, vidare via Mankato, Minnesota till Moody County, South Dakota, och slutligen till Excelsior, Minnesota.
Höjdpunkter (några) på denna resa
Våren 2000 så höll jag alltså på att färdigställa mitt examensarbete på gymnasielärarprogrammet. Vad jag gjorde mer är svårt att säga. Det är lite oklart när jag skall skriva min resumé vad jag sysselsatte mig med under tiden. Jag forskade en del till min D-uppsats i historia, men främst så var jag inriktad på min Grand Tour till USA. Nu hade jag hittat ännu fler släktingar att gästa, inte bara de som vi "alltid" känt till i familjen, utan "nyupptäckta" tremänningar till min mamma och svårhittade släktingar på pappas sida.
Denna gång så blev det att resa ensam, och att vara borta i hela fyra veckor. Jag reste en kulen och regnig 1 april och kom hem en nästan somrig Valborgsmässoafton. Denna gång reste jag från Landvetter via Amsterdam till Dulles Airport utanför Washington DC. Efter en knapp vecka där i skönaste vårtider så reste jag till Illinois och Midway Airport i Chicago för att sedan med hjälp av diverse fordon (mest bilar) åka till Rockford, Illinois, Madison och Fall Creek, Wisconsin, vidare via Mankato, Minnesota till Moody County, South Dakota, och slutligen till Excelsior, Minnesota.
Höjdpunkter (några) på denna resa
- The Cherry Blossom i Washington DC
- Att se Vita Huset från utsidan och Capitolium från insidan
- National Air and Space Museum, Smithsonian Institution
- George Washingtons Mount Vernon
- Släktträffar i DC-området
- Harpers Ferry, West Virginia
- Kristen festival i Rockford
- Madison, Wisconsin med universitetet
- New Glarus, Wisconsin: "Little Switzerland"
- Stockholm, Wisconsin, population: 59
- Släktforskning i Madison och Mankato
- En hel vecka i Moody County med erfarenheter av lantlivet
- Åka Greyhound-buss från Sioux Falls till Minneapolis: Jag tyckte att chauffören lät "svensk" när jag så småningom förstod att han talade lantlig Minnesota-dialekt
- Spring Day på Gustavus Adolphus College med Daniel Ellsberg och David Hackworth
- Och så mycket mer.
Det som jag inte vill minnas är en dag av magsjuka...
Den som väntar sig bilder får tyvärr leta förgäves, eftersom samtliga mina bilder från denna resa är tagna med diafilm. Jag visar gärna bilderna någon gång!
måndag 15 oktober 2007
1997
Min första USA-resa ägde rum i juni 1997. Då som nu med Henrik som reskamrat. Drömmen om Amerika hade jag nog haft sedan vi första gången fick besök av amerikanska släktingar. Det var 1983 och jag var sju år gammal. Så småningom ökade lockelsen ännu mer.
Vår ursprungliga plan var att åka sommaren 1996. Den våren blev dock min pappa sjuk och vi bestämde för att skjuta allt på framtiden. Efter att min pappa dött i maj det året så blev det i varje fall en resa till Uppsala för Henrik och mig den sommaren.
Vår tripp i juni 1997 gick från Arlanda via Chicago till Minneapolis, en vecka hos pappas kusin Virginia med familj, därefter en knapp vecka i South Dakota, närmare bestämt i Moody County nära gränsen mot Minnesota, och slutligen en vecka i Chicago med Phil, pappas tremänning.
Höjdpunkter från 1997 års resa
Vår ursprungliga plan var att åka sommaren 1996. Den våren blev dock min pappa sjuk och vi bestämde för att skjuta allt på framtiden. Efter att min pappa dött i maj det året så blev det i varje fall en resa till Uppsala för Henrik och mig den sommaren.
Vår tripp i juni 1997 gick från Arlanda via Chicago till Minneapolis, en vecka hos pappas kusin Virginia med familj, därefter en knapp vecka i South Dakota, närmare bestämt i Moody County nära gränsen mot Minnesota, och slutligen en vecka i Chicago med Phil, pappas tremänning.
Höjdpunkter från 1997 års resa
- En eftermiddag på Mall of America med cousin Britta
- Många släktbesök i Twin Cities-området
- Original Pancake House, Wayzata, Minnesota
- Släktträff i Messiah Lutheran Church, nära Flandreau, South Dakota
- En resa i tre dagar till Black Hills i västra South Dakota: Pierre (vi träffade nästan guvernör Bill Janklow), Badlands, Wall Drug Store, Mount Rushmore med de fyra presidenterna, Corn Palace i Mitchell...
- Kyrkogårdsvandringar i Moody County
- Chicago: The Windy City!
- En stekhet resa till Abraham Lincolns egen stad Springfield, Illinois
- "John i Hulta" på Arlanda
En sak att helst glömma var bagagekaoset i Minneapolis St Paul International Airport. Men vi fick våra väskor till slut.
Så här 10 år efteråt så känns det svårt att förstå att det verkligen har gått ett decennium. Det var en underbar resa, många fantastiska möten och upplevelser. Att det verkligen är ett decennium sedan visas av att flera av dem som vi mötte inte längre finns ibland oss: Harriet och Morris, Ralph, Ollie, Leonard och ännu flera. Den yngre generationen har växt upp. Min då så charmiga 10-åriga "tremänningsdotter" Kirsten är nu 20 fyllda - vi hittade varandra på Facebook för några dagar sedan.
söndag 14 oktober 2007
För fjärde gången...
...är jag nu på väg till USA. Egentligen är det för femte gången. Då räknar jag med en planerad resa tillsammans med ett gäng släktforskare från Sverige under den stolta rubriken "Swedish Genealogical Tour 2001". Vi var på väg till Davenport, Iowa, för att delta i den amerikanska motsvarigheten till de svenska släktforskardagarna. Så skulle vi till Rockford, Illinois, för att sprida lite svensk släktforskaratmosfär där också. Jag hade bokat in den 12 personer starka truppen på North Park Universitys nya bibliotek och sedan tänkte jag själv avvika och spendera några dagar med min tremänning Judy Koopmans i St. Joseph, Michigan.
Avresedagen blev dock minnesvärd på ett annat sätt. Hur skulle vi snart bli varse. Det var nämligen den 11 september 2001. Jag tillhörde tillsammans med Ted Rosvall, Anna-Lena Hultman och Charlotte Börjesson den västsvenska gruppen som sammanstrålade på Landvetter för att dra vidare till Paris och Charles de Gaulle-flygplatsen där vi skulle åka med Air France till Chicago och O'Hare. Där möttes vi av de som åkt från Arlanda respektive Kastrup.
Allt gick bra, vi boardade den stora 747:an och vi skulle lämna klockan 16:30. När vi väl satt fastspända kom det i flygplanets högtalare ca kl 16:45 det egendomliga budskapet att "this flight has been cancelled by the US government". En flygvärdinna kunde ge besked att ett flygplan flugit in i en skyskrapa i New York.
Åter i terminalbyggnaden kunde Olof Cronberg med hjälp av sin mobil koppla upp sig på Internet. Han loggade in på CNN:s hemsida och vi kunde alla läsa den ruskiga rubriken "America under attack". Vi fick låna mobiler för att försäkra hemmafronten om vår efter omständigheterna lyckliga belägenhet. Efter funderande på om vi skulle hyra bilar för att ta oss till Sverige - jag fick den något konstiga tanken att "då får man komma till Belgien" (var den kom ifrån vet jag inte) så beslutade vi oss för att avbryta alltihop (det rådde flygförbud i USA) och försöka ta oss hem till Sverige igen med hjälp av Air France.
Det dröjde till nästa dag innan vi kunde komma iväg så vi fyra som skulle till Landvetter fick bo på hotell i La Defènse. På hotellrummets TV möttes jag av välkomsthälsningen: "Welcome Mr Air France Emergency". Hotellets restaurang hade stängt, så vi fick gå på en kinesisk restaurang. Om Lotta fick Air France att betala har jag glömt att fråga henne om.
Efter att under många timmar bara sett stillbilder och hört beskrivningar av vad som hänt så satt jag själv innan jag kunde lägga mig klistrad vid CNN i flera timmar. På något sätt så var det lugnande att se vad som verkligen hade hänt.
Så det var min 9-11 upplevelse. Tre lyckosamma resor skall jag berätta om senare. Någon Swedish Genealogical Tour fick jag aldrig vara med på, när den verkligen blev av sommaren 2002 så avstod jag.
Avresedagen blev dock minnesvärd på ett annat sätt. Hur skulle vi snart bli varse. Det var nämligen den 11 september 2001. Jag tillhörde tillsammans med Ted Rosvall, Anna-Lena Hultman och Charlotte Börjesson den västsvenska gruppen som sammanstrålade på Landvetter för att dra vidare till Paris och Charles de Gaulle-flygplatsen där vi skulle åka med Air France till Chicago och O'Hare. Där möttes vi av de som åkt från Arlanda respektive Kastrup.
Allt gick bra, vi boardade den stora 747:an och vi skulle lämna klockan 16:30. När vi väl satt fastspända kom det i flygplanets högtalare ca kl 16:45 det egendomliga budskapet att "this flight has been cancelled by the US government". En flygvärdinna kunde ge besked att ett flygplan flugit in i en skyskrapa i New York.
Åter i terminalbyggnaden kunde Olof Cronberg med hjälp av sin mobil koppla upp sig på Internet. Han loggade in på CNN:s hemsida och vi kunde alla läsa den ruskiga rubriken "America under attack". Vi fick låna mobiler för att försäkra hemmafronten om vår efter omständigheterna lyckliga belägenhet. Efter funderande på om vi skulle hyra bilar för att ta oss till Sverige - jag fick den något konstiga tanken att "då får man komma till Belgien" (var den kom ifrån vet jag inte) så beslutade vi oss för att avbryta alltihop (det rådde flygförbud i USA) och försöka ta oss hem till Sverige igen med hjälp av Air France.
Det dröjde till nästa dag innan vi kunde komma iväg så vi fyra som skulle till Landvetter fick bo på hotell i La Defènse. På hotellrummets TV möttes jag av välkomsthälsningen: "Welcome Mr Air France Emergency". Hotellets restaurang hade stängt, så vi fick gå på en kinesisk restaurang. Om Lotta fick Air France att betala har jag glömt att fråga henne om.
Efter att under många timmar bara sett stillbilder och hört beskrivningar av vad som hänt så satt jag själv innan jag kunde lägga mig klistrad vid CNN i flera timmar. På något sätt så var det lugnande att se vad som verkligen hade hänt.
Så det var min 9-11 upplevelse. Tre lyckosamma resor skall jag berätta om senare. Någon Swedish Genealogical Tour fick jag aldrig vara med på, när den verkligen blev av sommaren 2002 så avstod jag.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)