2002

Så var det den tredje resan, i april 2002. Målet var denna gång Minneapolis, American Swedish Institute och Värmlandsjubileet, som det evenemang som gick av stapeln detta år 50 år efter överlämnandet av den stora Värmlandsgåvan. Värmlandsgåvan var föremål och böcker från samtliga värmländska socknar som överlämnades till värmlänningarna i Amerika, representerade av nämnda institut.
Till gåvan hörde också en gemensam landskapsgåva, en kopia av brudkronan i Karlstads domkyrka. 1952 kom en liten värmländsk delegation med landshövdingen Axel Westling med fru, hembygdsförbundets sekreterare Sigurd Gustavson och hovsångerskan Helga Görlin till Minneapolis. Brudkronan bars första gången av Marie Olson Ylinen. Hon var dotter till Ragnar E. Olson, ordförande i Värmlandsförbundet i Minneapolis och född i Gunnarskog.
Nu skulle detta firas efter 50 år och i samverkan med Emigrantregistret i Karlstad så hade ett rikt program arbetats fram. Min medverkan grundade sig på ett kreativt samtal med Peter Olausson i bilen hem mellan Karlstad och Nysäter en höstdag 2001. Vi diskuterade Swedish Genealogical Tour som inte blev av, och Peter tänkte högt: Skulle man inte kunna ordna direktkontakt mellan USA och Arkivcentrum i Karlstad - forskare i USA får svar på frågor direkt ur det värmländska källmaterialet.
Det här kändes stort och avancerat då - nu så finns Genline på nätet och var och en vid en nätansluten dator i hela världen kan på ett ögonblick söka i det svenska kyrkoboksmaterialet.
Peter var redan engagerad i Värmlandsjubileet som föredragshållare och utställare men lovade att hjälpa till, jag kontaktade Värmlands släktforskarförenings styrelse och Phyllis Pladsen i the Swedish Genealogical Group of Minnesota som skulle kunna vara en lämplig samarbetspartner i USA.
Planeringen var inte helt 100 %-ig men det beslutades att projektet skulle inkluderas i Värmlandsjubileet.
Hela planeringen från svensk sida gjordes från Emigrantregistret, där Erik Gustavson var ledare för projektet. Han lyckades att få Region Värmland och de värmländska kommunerna att sponsra resan i sin helhet vilket gjorde att ett 60-tal värmlänningar kunde sätta sig på SAS-planet och dra västerut. I Minneapolis bereddes de husrum av villiga frivilliga från American Swedish Institute. Själv ordnade jag eget hos pappas kusin Virginia.
De flesta resenärerna tillhörde ensemblen från Värmlänningarna i Ransäter samt Gundegabaletten. För övrigt handlade det om konsthantverkare, släktutredare, föredragshållare, en vanlig enkel genealog och några till. Delegationens främste person var landshövding Ingemar Eliasson, som också fick träffa sin "kollega" i delstaten Minnesota, guvernör Jesse Ventura. Eliasson var ju i sitt esse genom att representera Värmland, klippa band och hålla rätt tal vid rätt tillfälle.
Vi var där under en dryg vecka, och under tisdag och onsdag skulle linjerna vara öppna till Karlstad. Det blev väl inte riktigt vad vi hoppats på, eftersom institutet inte vågat annonsera mer än till släktforskargruppen. Det fanns helt enkelt inte plats att ta emot allmänheten på stället ansåg man. Vi kunde dock lösa en del problem och skapa några nya kontakter.
Under lördagen och söndagen var evenemanget öppet för allmänheten. Minnesota i april kan erbjuda precis vilket väder som helst. Från att ha landat i +28 C så blev det nu en vecka senare + 4 C och snöglopp - sista helgen i april. Allt fick flytta inomhus och det blev trångt om saligheten när de som skulle ha haft sina montrar ute i parken trängdes inomhus.
Under helgen så arbetade jag tillsammans med Emigrantregistrets forskande personal (Roger Halmstad, Torunn Mossfeldt och Eva-Lena Nilsson) och hjälpte folk med att söka i Emibas och ge allmänna råd.
Under dessa intensiva dagar blev det också tid dels att besöka folk i Twin Cities, att göra en tur till "Mobergland" i Lindstrom och Chisago Lake, samt att träffa ett stort antal "kändisar" (dvs personer som var släkt med och/eller kände sedan tidigare) till American Swedish Institute. Jag åkte buss till St Paul för att besöka Minnesota Historical Society.
Resan resulterade också i en rejäl förkylning. Den skyller jag på Minnesotavädret. En mindre lustig epilog var att jag att efter resans avslutningsfest blev grundligt utskälld i telefon av en företrädare för Emigrantregistret eftersom jag i VärmlandsAnor skrivit några kritiska ord om planeringen av evenemanget och om Erik Gustavson.
PS
Marie Olson Ylinen är en släkting! Det kom vi underfund med under dagarna i Minneapolis. Hennes far Ragnar E. Olson kom från Gunnarskog och var min mammas fyrmänning!